Ditte Svanfeldt

Gick in på min gamla blogg och läste och hittade det här inlägget, skrivet just idag för 1 år sen. Väldigt mycket känslor och jag är så tacksam för att jag fortfarande har hennes hos mig. Att hon är min och att hon är världens starkaste prinsessa.

” Så trött. På att ständigt vara på sin vakt, ständigt spänna varenda muskel i kroppen utav ren och skär stress. Igår fick vi komma hem. Igen. Vi kom hem, världens starkaste visade motsatsen för doktorerna igen. Vi gick en lång promenad det första vi gjorde. Runt gamla Alsike. Bara jag och Della. Njöt av solen och fåglarnas kvitter. Hon somnade nästan på en gång och jag kom på mig själv med att nästan springa längst vägen. Varför? Jag vet inte.. Ville kanske springa bort från det som varit, in i något nytt, något lugnt och harmoniskt. Började istället lunka sakta, ögonen fyllda med tårar, tårar av lycka. Såklart hade tanken utav att vi kanske inte skulle ha fått gå där tillsammans slagit mig flera gånger. Behöver jag ens försöka beskriva hur lyckan bubblade inom mig. Tror ni förstår. ”