God morgon fina ni, hoppas ni sovit gott?
Jag är trött 24/7 nu förtiden, det är inte förens nu efter några dagar som man känner hur mycket kraft det faktiskt tagit under sjukhustiden den här gången. Hur mycket ork som gått åt när Della är så himla dålig, när man måste bråkas och stångas för livet.. Det blir så tydligt hur vi funkisföräldrar alltid måste vara beredda, att vi ständigt har jour. I går eftermiddag fick Della feber och vart väldigt slemmig, vi måste inte bara ha en plan A och B i bakfikan utan ett helt hop med reservplaner, paniken kommer på en gång och känslan av att ” jag ooooorkar inte mer ” väller över en. En alvedon, pussar,kramar och sång i knät och sen lite optiflow plus sömn gjorde att det blev bättre. Skönt, tack och lov.
Akuta sjukhusbesök, mediciner som kräks upp, kramper som inte avtar, en 9 åring som sätter sig på tvären för att hon också självklart måste uttrycka sin oro och rädsla på något sätt, telefonsamtal med kommunen, beslut som ska tas, utbildningar i maskiner som kan hjälpa osv.. för många av oss blir det vardag. Inget man ifrågasätter, tvärtom man bara gör. Inte så konstigt är det då kanske att när lugnet väl infinner sig, när det finns utrymme för lugn att kroppen skriker STOPP, jag orkar inte mer, jag behöver vila och även fast det är väldigt svårt att acceptera så kanske man borde låta bläckfiskarmarna vila, stänga av och bara njuta av en kopp kaffe i sin ensamhet, utan några måsten..
För kanske är det först då som man kan njuta av det som faktiskt betyder något..
Senaste kommentarer