God morgon Måndag, hoppas ni haft en mysig långhelg! Det har verkligen vi, bara tagit det lungt och njutit av att vara lediga tillsammans. För så är det faktiskt, eftersom att Della är ”borta” varannan vecka så tar vi verkligen vara på de veckorna hon är hemma. Njuter av att alla är samlade och de veckorna hon är borta lägger vi all fokus på Jullis, det gör vi så klart även när Della är hemma men då är det mer hela familjen fokus.. De veckorna bara Jullis är hemma brukar hon få bestämma vad vi ska göra efter skolan och vad vi ska äta osv, vi åker också och gör mycket saker. Blir lixom mest hemma eller att vi är ute på prommenader med dellis, vi vill inte ha henne i stora folkmassor med massa baciller. I Lördags kom mamma, pappa och nenne på middag. Vi åt färska räkot till förrätt och biff rydberg till varmrätt. Pappa är bäst på att laga den rätten. Gick och la oss rätt tidigt, så himla skönt tycker jag.
Söndag, vaknar utav att alarmklockan ringer. Ja vi har faktiskt en sån. En som assistenterna bara får använda när det är kris, när Della är riktigt dålig. Då trycker de på en knapp och så tjuter det i vårat sovrum. Det är inte varje morgon vi får rädda livet på våran egen dotter men de dagarna existerar och det är förjävligt. I söndags var en sån morgon. Jag springer ner för tappen och slänger upp dörren in till Dellas rum och möt av en blå Della med blod överallt. Jag får panik i en sekund som känns som hundra, paniken får komma sen just då måste man bara agera, jag samlar mig tar Della och försöker få luft i henne. Syrgas på och hostmaskinen på. Att se hur rädd hon är och hur hon kämpar för livet för att få luft är hemskt, mer än hemskt det går inte att förklara. Della är livrädd, jag är livrädd, assistenten är livrädd. Andnöd, slempropp och sönderbiten läpp/mun. Därav allt blod. Jag skriker på David. Han är alltid lugn, han bara gör det man ska utan att tänka. Jag tänker för mycket. Men han sköter allt så otroligt bra, tar med henne ut, frisk luft. Det kommer så otroligt mycket slem, man tror inte att det kan finna så mycket i en sån liten kropp. Men det gör det och det är det som gång på gång får henne att bli helt blå. Vi är 4 vuxna personer som hjälps åt för att få henne att komma tillbaka. Få ur det som sätter sig som ett lock i halsen. Vi inhalerar, torkar med papper, ger syrgas, gungar, sjunger, pussar, klappar, kramar. Och hon klarade det, igen. Vi klarar det alltid tillsammans. Och jag är så otroligt tacksam över att jag har David, min klippa. Och för att min dotter är världens starkaste. Det är verkligen helt otroligt vilka övernaturliga krafter hon besitter. Min lilla älskling! Hon somnar och sover i någon timme, sen vaknar hon och är glad igen. För det är precis så det är, ena sekunden kan det handla om liv eller död och nästa kan vi sitta tillsammans i solen, äta isglass och skratta. Kontraster. Och det är precis detta som får mig att uppskatta det fina i livet, vad som verkligen betyder något! Familjen och kärleken till de vi har nära. Jag tar aldrig något eller någon förgivet. För jag vet, att det kan vara borta på en sekund.
Vi hade en mysig dag trots en tomult morgon, gick på långpromenader, en på dagen och en i kvällssolen. Jag verkligen älskar den här årstiden. Jag målade lite och packade lite ordrar. Mot kvällen när det är dax för läggning kom ångesten krypande. Ångest över vad som kunde ha hänt, över att jag kanske inte hade fått pussa henne gonatt ikväll. Men det fick jag, och den ångesten fick inte stanna länge, den var bara där och knackade på. Helt normalt kan jag tycka..
Idag är en ny dag, första dagen på veckan och jag ser fram i mot den. Kommer hända mycket bra saker. <3
Bildbomb från helgen:
Senaste kommentarer