Det är konstigt men det slår mig varje gång, när vi hamnar här.. att livet faktiskt går vidare. Att vardagen forftande tuffar på och att alla andras vardag också gör det. Kommer ihåg det så väl när Della föddes att första gången jag gick utanför sjukhuset dörrar efter 2 månader nere på neo.. För första gången jag skulle gå ut, ner på stan för att få frisk luft, för att se människor utan vita rockar kommer jag ihåg hur jag blev förvånad att världen utanför funkade precis som vanligt. Bussarna gick och folk var glada, någon stod och skrattade och matade änderna och jag kände ” hur är det möjligt?! Min dotter är pytteliten, jätte sjuk och kanske kommer dö och ni står här och garvar era jävlar ” Den känslan slår mig hårt i ansiktet varje gång jag lämnar sjukhuset och della fortfarande är där. Trött på situationen helt enkelt.. vill komma hem nu, vill att hon ska få må bra.
Vi har provat att koppla bort optiflowen, tycker att hon låter sämre på en gång i sin andning. Så vi får se om den åker på igen.. Ingen vidare fredag helt enkelt och jag som trodde det var tisdag när jag vaknade idag. Bra koll på dagarna eller hur? 😛
För att skriva om något helt annat—-Äntligen fått upp våran nya ”sänghimmel” Älskar den!
Senaste kommentarer