Ditte Svanfeldt

Våran Della, i måndags blev hon jätte dålig. Fick åka ambulans in på natten, satte in optiflow ( maskin som ger ett blås ner i lungorna ) och började vård. Tisdag kändes okej, trodde det skulle vända då, istället vänder det åt helt fel håll. Det blir panik inne i akutrummet, doktorer och sköterskor strömmar in, jag vägrar flytta på mig, står kvar och klappar på hennes panna, sjunger sånger och försöker själv hålla lugnet. När biva=(barnintensiven) doktorn kommer kan jag inte hålla masken längre utan brister ut i panik gråt, försöker förstå vad det pratar om men hör bara att det säger ångest dämpande och respirator. Två ord som inte ska förekomma kring Della för jag vet vad det betyder. Att det är kört. Större rum behövs och de sliter i sladdar, maskiner börjar pipa och personalen blir stressad, de skyndar iväg till ett större akutrum där de har möjlighet att intubera. David är lugn under hela situationen som inte är mer än ca 5 minuter men som kändes som ett halvt liv. Jag står kvar ensam i rummet för jag vågade inte följa efter. Med panikångest och okontrollerad gråt ringde jag mamma, hon förstod på en gång och satte sig i en taxi för att komma så fort som möjligt, pappa åkte så fort han kunde från sthlm. Efter en stund kan jag samla mig och går då in till rummet där de fått en lugnare situation. Redan där var det något som inte stämde, Dellas läkare en kvinnlig som är väldigt bra fick ta ton med läkaren från Biva för de ville inte ta emot Della… Vi hamnar ändå på barnintensiven där kunde hon lugna ner sig lite. Läget kändes okej så vid 22.30 åkte jag och mamma hem. David stannade kvar. Vid 03 ringde han till mamma och pappa för att rådfråga hur han skulle tänka, han visste inte om della skulle klara sig eller inte, han ville inte ringa mig mitt i natten och be mig komma in samtidigt som han inte skulle förlåta sig själv om det gick åt skogen och han inte ringt mig. Mamma och pappa tyckte att om han märker att det inte blir bra så ringer han igen och då åker vi in. Vid 04.30 ringer min mobil, jag hör på en gång att han är skärrad och inte mår bra. Mamma och pappa kommer 10 minuter efter det och även Bengt ( davids pappa ) som tar Jouline och Truls. När mamma och jag kommer in i rummet håller David nästan på att svimma, så han går ut till annhörigrummet. Vi försöker lugna Della som har en puls på över 200 och en resp på 112 resp= andetag per minut. Vi klappar, sjunger och pussar och tillslut lugnar hon sig, håller ett stadigt tag om mormors finger och somnar. Jag går ut för att kramas med David som haft en helvetes natt. Doktorn hade kommit och sagt att de inte tänker vårda Della mer, de kommer inte göra HLR och inte heller lägga henne i respirator. Han hade förklarat för David att han får lön för att ta sånna här beslut och det spelar ingen som helst roll vad han säger, han kommer inte att ändra sig. Det är ett beslut som är taget. Det blir såklart bråk, ni som känner min David vet att han aldrig lägger sig och kämpar för att få sin röst och vilja hörd, det funkade inte den här gången. Senare på dagen hade vi krismöte med Alla läkare som känner Della och även några från Biva. Dellas läkare, de som känner henne är fina. De kämpar åt samma håll som oss och de förklarar med mjuka ord varför man inte vill lägga Della i respirator eller göra HLR på henne. Och när de förklarar det så, så kan vi ändå köpa det de säger, vi förstår varför. Men någon som aldrig träffat Della förut ska inte komma in och höja rösten till David och förklara att han får lön för att ta sånna här beslut och att David inte har något att komma med. Det är vedervärdigt och helt sjuk.

Nej nu orkar jag inte mer ikväll, forsätter någon annan dag.

Tack för alla fina heja rop och hälsningar, de är guld värda.