November, min hat månad alla kategorier.. I november i år blir det 1 år sen vi fick läggas in för att föda i vecka 22, något ingen enligt mig ska behöva gå igenom. Våran bebis var död redan i magen pga utav cystor på en njure vilket gjorde att de inte funkade.. Vilket i sig resulterade i inget fostervatten. Vi trodde vi skulle på rutinultraljud och njuta av att få se våran bebis, istället fick vi planera födsel 2 veckor efter för det var första lediga tiden.. Bara det i sig var hemskt, att gå i två veckor och veta att våran bebis är i magen, men lever inte.. Och jag ska föda ut honom död. Groteskt och helt omänskligt kändes det, olidliga veckor. När vi sen väl var där blev vi behandlade som skit rent ut sagt, de visste inte varför vi var där och vi fick inprincip klara oss själva genom hela värkarbetet. Och nej, det gör inte mindre ont bara för att det är en mindre bebis, snarare tvärtom eftersom kroppen inte är redo. November kommer alltid vara en riktigt jäkla skit månad för oss alla. Och det är okej att det är det tänker jag. Det är okej att vara ledsen. Dock så har jag redan nu planerat in massvis med roliga saker i november för att den ska passera och gå så fort som möjligt. Jag vet att ni är många som jag, som är mamma till en eller flera änglar i himlen. Ni får gärna skriva till mig ❤️
Kära du! Har haft två missfall på raken och känner din smärta rakt in i hjärtat. Massor med styrkekramar ❤️ PS. Har du en liten 6 månaders bebis så det blir bra till slut men det vet du ju ?
Hej!
Jag läser din blogg sedan kanske 1,5 år och brukar inte kommentera. Men jag lider verkligen med er och kan inte föreställa mig i närheten av hur det känns. 🙁 Däremot har jag stått ”på andra sidan” och försökt stötta föräldrar i samma situation som er (vad säger man liksom?) och det gör ont i mig att höra hur ni blev bemötta. Jag har förstått att ni har världens finaste stöd omkring er (och gentemot varandra) och det är fint att se, när livet kan vara så tufft. Stor kram
Julafton är sig aldrig lik. V24 och tjatat om att något var fel. Kommer upp på bb och får en läkare som skriker åt mig att lägga av och lägga mig på britsen. Efter ultraljudet sa han inte mycket, liten var död. Vid nästa grav. kom vissa läkare inte i närheten av mig de fick vända i dörren.
Kram
Beklagar så Ditte! Åh så sorgligt, att det var så det blev. Så dubbelt ledsamt med dåligt bemötande dessutom. Klokt att planera in roliga saker. Kram
Först och främst vill jag tacka dig och din fina familj för en underbar blogg. Känner så med er ❤ själv så är jag mamma till två killar och en ängladotter. Cornelia var min första graviditet som fortlöpte som det skulle. I vecka 36 så hände det ngt, värkar kom igång och vi trodde såklart att allt var som det skulle tills jag fick en oerhörd smärta. Vi åkte in då vi trodde hon var på väg ut. Kom in och de hittade inga hjärtljud. Så där och då fick vi chockbesledet att hon inte levde längre. Jag som kände hennes sparkar när vi åkte in. Allt gick fort, visade senare att när hon föddes fram att moderkakan hade lossnat. Var inte bara värkar jag hade känt utan det andra att ngt var fel. Hur ska man veta när det är första gången? Har klandrat mig många ggr att vi inte åkte in tidigare. Var bara minuter det handlade om. Dagen den 28 februari 2002 var samtidigt den finaste dagen då vi födde Cornelia samtidigt det smärtsammaste då vi inte fick behålla henne. Cornelia har lärt mig så mkt om livet. Lever livet och tar inget för givet längre ❤❤ idag har vi två underbara killar på 13 och 10 år som är stolta lillebrorsor till sin syster däruppe bland molnen. Nu i februari fyller hon 15 år bland sina änglar. Stor kram till er!!!
Ditte ???? beklagar verkligen.
Du är en krigare. vad jag ser upp till dig, vackra krigarprinsessa!
Hej. Fy vad jag lider med dig. Min första graviditet slutade i sent missfall i v 17. Det blev komplikationer efter mf för att moderkakan inte kom ut. Blev akut sövd för att skrapa ut den och fick veta morgonen efter veta att det berodde på att jag hade en till bebis i magen. Förlorade två barn. Mest troligt pga av en kognisering jag gjorde när jag var gravid i ca v 4. Fruktansvärt! Nu har jag 3 friska fina underbara döttrar med en mycket bättre man och pappa. Men varje augusti månad vandrar ändå tankarna tillbaka lite. Det går aldrig över men lindras lite med åren…
Blir både ledsen o arg när jag läser hur de behandlade er. Fanns ingen plan uppgjord innan? I er oerhört utsatta situation är det otroligt viktigt att det finns personal som kan vara med er så mkt ni behöver o smärtlindring ska ges frikostigt. Om du orkar svara (har full förståelse för om du inte orkar) vad fick ni för bemötande o hjälp efteråt? Kram
All omtanke dig! Oktober är min jobbiga månad. Fick föda fram min döda Nelson i v 27… Tog 3 dagar att få igång allt. Vidrigaste och smärtsammaste jag gjort. Han var så fin och såg ut somhan sov. Kram❤️
Åhh… Gud vad ont i hjärtat jag fick av din berättelse. Har precis börjat följa din blogg och hade ingen aning om detta..
Jag kan inte ens ana hur det måste ha varit eller hur det känns nu. Massor av kärlek & styrkekramar till dig & din familj.
Ps. Fy farao för personalen på plats, verkligen hemskt. Precis som händelsen i sig inte var hemsk och jobbig nog.. Fy skam!
Fruktansvärt, verkligen =( Tänker på er <3
Jag längtar så efter barn själv och mitt hjärta går sönder för er än en gång när jag läser det här… Jag kommer ihåg hur jag grät när jag läste om det förra året.
Kan verkligen inte tänka mig hur det känns för er… ? Ni är verkligen de goaste föräldrar som finns och era flickor kan verkligen skatta sig lyckliga!
Åh jag lider med dig! Vilken hemsk upplevelse! Jag födde mitt lilla hjärta i vecka 21 tidigare i år. Hon var frisk men förlossningen satte igång i förtid och då finns det ju tyvärr inget hopp så tidigt. Kommer aldrig glömma när jag fick hålla mitt lilla lilla fina barn i mina armar för första och enda gången. Även fast det var oerhört smärtsamt är det också ett vackert minne. Försöker påminna mig själv att hennes liv var viktigt och värdefullt även om hon inte fick vara med oss här på jorden så länge. Men det är också omöjligt att inte fundera på vad hon skulle blivit för en liten person om hon bara fått chansen.