I tisdags hämtade vi hem våran bebis, kan ni gissa om Jouline blev glad? Hon visste inget förens vi var utanför kennelns dörr. Först kollade hon bara på mig med enorma ögon och öppen mun. Sen frågade hon ” är det på riktigt? Sover jag inte?! ” sen skrek hon, hoppade och fladdrade med ska kroppen :’) sen skrek hon ” jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig ” hur många gånger som helst. Vi kramades lite och när hon lugnat ner sig gick vi in.
Han är helt underbar <3 bäst på alla sätt.
Ni vet känslan när man ibland tror att hjärtat ska gå sönder för att det finns så mycket sorg där inuti.. Dem dagarna existerar inte lika ofta nu men dem finns och gör sig påminda. Det är jobbigt och väldigt påfrestande för mig, som oftast försöker se livets ljusa sida och allt fint som jag faktiskt har. Men bebisen fattas mig, något enormt.. Och allt för ofta känner jag mig otroligt ensam trots att rummet kan vara fyllt med vänner/ familj.. Jag svävar bort i tankarna om hur det kunnat vara, men jag tänker att nu får det lixom bli som det blir, eftersom att det inte blev som det skulle. Och så träffade jag den här lilla håriga bollen gjord av kärlek och kände att; han och jag.. kommer att bli ett väldigt fint team. Vi har döpt honom till Trulls. Och trots att han bara varit våran i ett dygn så älskar jag honom väldigt mycket!
Det känns väldigt rätt och vi är så glada över att just han kom till oss. <3
Idag satt jag ute längs husväggen och drack kaffe i solen, riktig vårkänsla och solen värmde fantastiskt skönt.
Senaste kommentarer