Ditte Svanfeldt

Den här texten hittade jag på Facebook via någon vän som delat, jag fullkomligt älskar den och får rysningar av hur fint han beskriver det. <3

”En person på internetforumet Reddit hade precis förlorat en nära vän och var i stort behov av hjälp att hantera sin sorg. En tråd skapades med denna hjärtskärande vädjan:

”Min vän gick precis bort. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.”

Många medmänniskor kommenterade och gjorde sitt bästa för att ge personen hjälpsamma tips, men det var en kommentar som stod ut från mängden och som hyllades av tusentals på forumet.

Hans kloka kommentar kan vara bland det bästa vi har läst när det gäller sorg och hur man hanterar den, och texten förtjänar verkligen att läsas av fler!

Okej, här kommer det. Jag är gammal. Vad det innebär är att jag har har överlevt (så här långt) och att många människor jag har känt och älskat har inte gjort det.

Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kollegor, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, elever, grannar och massor av andra människor.

Jag har inga barn själv och kan inte ens föreställa mig smärtan det måste innebära att förlora ett barn. Med det sagt, här kommer min syn på det.

Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor dör. Det har inte jag gjort. Och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör, oavsett under vilka omständigheter det sker.

Men jag vill inte att det inte ska ”spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar obemärkt förbi. Mina ärr är ett bevis på den kärlek och det förhållande jag hade med och till den personen.

Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.

Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.

När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.

Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.

Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”